“Hello Mr. Honey Bear, let me give you a squish.”

Well, at least it's Chanel..!
Om man skriver om ett ämne som mode får man ha i åtanke att hela mode-brascen och allt som faktiskt har med mode att göra även har med grupptryck och rädsla-att-inte-passa-in att göra. Lixom, den ständiga jakten efter vad som är rätt, exakt hur långt man vågar gå innan man korsar gränsen och blir uthängd (om man nu har den sociala statusen) i varenda skvallerblaska / modeblogg.    Visst. Jag kan ta allt detta, jag har greppat det. Så är det och så lär det förbli. Men God bless alla de som går sin egna väg .Även om jag inte alltid kan ställa mig bakom deras outfit-val, men så är det. De som inte följer modet slaviskt har en unik stil som man tycker olika om.   Det som då faller sig något ologiskt i denna mode-hieraki är följande;
en modevisning höjs till skyarna, men när plaggen ifråga används in real life tycker 90% att personen är en vandrande mode-katastrof. exempel: Chanel. Vem älskar inte Chanel? Deras visningar, och specifikt couturen är varenda mode intresserad kvinnas (och några homosexuella mäns) uttalade våta dröm. Men. Vad får stackars Rinko Kikuchi för omdöme efter Golden globe galan när hon fått visa upp sig i alla våra drömmars klänning? Hon blir uthängd, utskälld och utfryst. Är vi för fega för att verkligen använda de exravaganta kläderna på riktigt, utanför catwalken, eller ser vi plaggen på visningarna som konst, som hör hemma endast där? Eller, i värsta fall, är alla så rädda att inte passa in att de säger sig avguda en klänning de egentligen spyr på? Fegisar!